Hur jag får tid till "allt"

För någon vecka sedan fick jag en intressant fråga, en fråga som jag egentligen svarat på flera gånger förr. Jag tänkte ändå ta mig tiden att skriva om detta igen, även om min syn på saken inte egentligen ändrat sig sedan jag svarade på frågan sist för ett drygt år sedan, bara filosofin bakom.
 
Frågan var följande: Hur hinner jag med "allt" jag gör? Är jag inte stressad? Blir jag inte stressad? Är det inte fullt upp på min utbildning, så hur skulle jag hinna med något annat? Hur ser min vardag ut? Hur fungerar universitetet och min utbildning? Är det 8-17-dagar? Hur många terminer har jag läst? Och återigen, hur hinner jag med allt och blir jag inte stressad? Alltså, ganska många frågor, så förbered er på ett långt svar.
 
Skolan
Som många av er vet så läser jag till civilingenjör i datateknik vid Lunds Tekniska Högskola. Ett läsår består av två terminer, och varje termin är uppdelad i två läsperioder. En läsperiod är ca 8-9 veckor lång, där vi har sju schemalagda veckor, en självstudievecka, och en tentavecka. De flesta momenten i de flesta kurser är non-mandatory, men det varierar från kurs till kurs. Just nu läser jag en kurs där precis alla moment inklusive föreläsningar är obligatoriska, men i de flesta kurser kan man komma och gå på det man känner för, undantaget de flesta laborationer samt tentamen. Som ni förstår beror det helt på upplägget, men i princip kan man sova hela dagarna och plugga på nätterna om man föredrar det. För min egen del går jag på de föreläsningar som känns meningsfulla, där jag känner att det ger mig något, och jag går alltid på övningar eftersom det är då man får praktiskt utöva det man lär sig och får chans att ställa frågor till människor som kan. Att plugga 100% är som att jobba heltid och du förväntas lägga 40 timmar i veckan på studier. För min del brukar jag lägga mycket krut i början och slutet och lite mindre under vecka 3-4 typ, det blir så naturligt. Jag försöker följa 8-17-schemat så gott jag kan, men finner det ibland lugnt och skönt att plugga lite vid 20-21 på kvällarna också. Och ni som undrar, ja, jag pluggar alltid på helger - minst 4 timmar, annars "hinner" jag inte med (känns som att jag gör det knappt i alla fall, men det handlar mest om att det aldrig går att bli överlärd, det finns alltid mer att lära och mer att plugga).
 
Pluggeliplugg med något gott till
 
Jag läser mitt fjärde år, det vill säga min 8:e termin, och är med andra ord äntligen inne på min master. Om allt går som planerat så kommer jag att göra mitt exjobb nästa vår, vilket jag är otroligt taggad på. Om jag börjar jobba eller om jag doktorer därefter får vi se, jag har alltid haft en liten dröm om att bli professor och jag gillar akademin, å andra sidan är det najs att tjäna pengar också. Tack och lov ligger detta i framtiden och inget jag behöver besluta om idag, så jag låter bli att bli stressad över dessa tankar.
 
Att jag gör mitt exjobb om ett år är dock inte skrivet i sten, jag har nämligen ett par omtentor från grundblocket (de 3 första åren) efter mig, och man får inte påbörja sitt exjobb innan man klarat hela grundblocket. Jag ska dock göra mitt bästa för att pricka av dessa omtentor under 2018. Detta är dock inget jag stressar upp mig över heller. Inte längre. Ett halvår hit eller dit liksom, vad spelar det för roll om hundra år? Det kanske blir ett halvår extra ändå bara för att det finns så mycket intressanta kurser att läsa!
 
Nollning 2017 - fotograf: Ludvig Eriksson
 
Olika sorters stress
Jag tänker på stress på två sätt (mina egna definitioner, kanske finns andra ord för detta, men jag brukar kalla det såhär): inre stress som är en stress som handlar om prestation, om att vara bra nog, samt yttre stress som handlar om att hinna med allt jag tar för mig.
 
Inre stress
I alla fall, något som stressade mig mycket de första åren var att inte vara i fas. Att ha kurser efter mig. Jag var helt förstörd under tentaveckor; jag grät mig hysteriskt till sömns; jag satt med skrivkramp på tentor och darrade utan att få ner en enda siffra på pappret. Jag sa alltid ja till precis allt, totalt oförmögen att säga nej ens om hela kroppen skrek "NEJ, JAG VILL INTE". En sak jag lärt mig är att det är okej att säga nej. Till och med till vänner och familj. När som helst. Jag lovar. Du måste inte ens förklara dig. En anna sak jag landat i numera är att det är okej att faila tentor, och det är okej att ha tentor efter sig. En annan sak jag också landat i är att man inte måste ha toppbetyg. Jag är jäkligt bra "bara" jag blir godkänd, för godkäntgränsen ligger högt, och om jag är godkänd så kan jag jäkligt mycket om området. Allt löser sig också med tiden, och tid har jag, så varför bli uppstressad? Allt. Löser. Sig. För mig är allt detta viktiga insikter.Att ha insett detta har lyft många tyngder från mina axlar och gett mig många nätters god sömn. Att stressa upp sig över betyg eller att man inte har blivit godkänd på en tenta kommer inte ge mig godkänt eller högre betyg, så varför ska jag då stressa upp mig över det? Det är samma sak som om man är sen till ett event - att stressa upp sig gör ingen skillnad, att köra snabbare får dig inte att komma fram snabbare (en minut hit eller dit spelar ingen roll när du redan är sen), så varför stressa? En filosofi jag kom fram till för inte alls längesedan, men som jag numera håller hårt i. Stress påverkar i princip bara negativt, så bättre undvika så länge man kan.
 
Det är en tung utbildning jag läser och jag prioriterar alltid skolan högst. Något jag lärt mig är att när det känns stressigt och så överväldigande att jag inte ens kan förmå må mig att börja, så är det viktigaste att faktiskt påbörja något. Vad som helst är bättre än inget. Börja med att strukturera upp allt som måste göras, därefter prioriterar du det. Tänk på att viktiga saker inte automatiskt har hög prioritet, och saker som har hög prioritet är inte automatiskt viktiga. Beta av listan efter prioritet, börja med det som har högst prio. Det svåraste är att börja, ibland vet man knappt var, och då är en todo-list superbra. Bara börja, så blir det lättare sen!
 
 
Yttre stress
Så, hur jag hinner med "allt"? Jag misstänker att "allt" i detta fall syftar på allt som jag gör utanför skolan: rida, tävla, yoga, rita, läsa, umgås, laga mat, resa, och mycket mer. Korta svaret? Prioriteringar. Minimalismen kom in i mitt liv för ett år sedan och har gjort underverk. Det var inte pang-bom utan har kommit smygande. Det handlar om att göra det man verkligen, verkligen vill göra. Minimalism betyder enkelt att du endast tar på dig att göra saker som du *älskar*. Om du inte känner "ÄLSKAR!!!" när du gör det, så skit i det. Så himla viktigt kan det inte vara att lägga din dyrbara tid på i så fall. Det är lite min nya filosofi och därför väljer jag noggrannt vad jag gör om dagarna. Jag tittade jättemycket på serier tidigare men blev illamående när jag insåg hur många (förmodligen) ÅR jag suttit i soffan och tittat på tv om du räknar ihop alla timmar jag lagt på serier. Med den insikten bestämde jag mig för att jag endast ska följa några få men väl valda favoritserier och istället börja läsa böcker om kvällarna, för det har jag saknat jättemycket. Jag älskar läsning mer än jag tycker om att titta på tv, därför prioriterar jag böcker före tv:n. Det jag inte älskar går bort. Enkelt, när man väl har kartlagt vad man älskar (mest). På samma vis älskar jag stallet mer än jag älskar gymmet, därför går stallet före gymmet alla dagar i veckan. Anser jag mig ha tid till båda, så gör jag båda, annars prioriterar jag.
 
Tävling i september 2017 - fotograf: Linn Tufvesson
 
Däremot går skolan före även stallet, och jag misstänker att det hade varit svårt att få ihop livet om jag inte haft hjälp med min häst. Jag har tack och lov världens bästa medryttare till Spirre, jag hade nog aldrig hunnit med honom och tyckt det varit roligt om jag inte vetat att hon hjälper mig någon eller några gånger i veckan. De dagar jag får hjälp av min medryttare så brukar jag göra ett yoga- eller styrkepass på gymmet, springa en sväng, läsa i timmar, hänga med vänner, åka hem till familjen eller helt enkelt bara vila istället, på så vis får jag ändå in andra saker som jag också känner "älskar" om när jag tänker på det.
 
Problemet är om man känner att man älskar "för mycket", då är det återigen prioriteringar som gäller. Och givetvis, hela tiden reflektera och evaluera - trivs jag såhär, vill jag ha det så? Jag saknar fotbollen AS mycket och står på kanten till att börja igen i ett studentlag, men jag är högst tveksam av anledningen att jag förmodligen kommer bli mer stressad än jag kommer njuta av det, och är det då värt? Förmodligen inte? Kanske kan det komma senare i livet? Vi får se. Mina två högsta prioriteringar är skola och häst. därefter kommer olika former av rolig träning, läsa böcker och hänga med härliga människor, i den mån jag har tid efter häst och skola. Jag bestämmer mig för att antingen göra saker helhjärtat eller inte alls, och de jag bestämmer mig för att göra prioriteras noggrannt. Det är väl så jag hinner med allt. Jag har två viktiga saker, tiden som "blir över" gör jag det jag känner att jag vill göra precis då.
 
 
Att skapa tid
Det är dock sällan det "blir" tid över, och jag anser att om man verkligen vill ha tid för något så skapar man tid för det och skippar något annat. Det är något som är viktigt att förstå: det finns inget som heter "jag har inte tid". Det är bara en dålig ursäkt för att du inte tar dig tid att prioritera det. "Jag hinner inte träna" - jo, om du skippar den där timmen i tv-soffan en kväll i veckan, så hinner du ju träna en gång i veckan istället. Frågn är om du prioriterar träningen över tv-soffan? Inte? Det är helt okej, tänk dock på att du gjort ett val - du prioriterar favorit-tv över favoritträning. Som sagt, det är helt ok, det är något som bara du kan avgöra, men det är viktigt att vara medveten om det. Tid är nämligen det enda som vi varken kan skapa mer av eller köpa, så var rädd om din tid och spendera den väl! Det är i alla fall vad jag försöker göra, helt enligt mina egna mål och prioriteringar.
1

The worst exam ever

Jag hade tenta idag. Detta var dagens mantra, tänkte att det var positivt och peppande:
 
Tillåt mig att ventilera. Ja, alltså, ventilera som i att här kommer världens rant. Har precis varit med om värsta tentan ever (ja, den slår definitivt min första tenta där tentavakten skällde ut en person som varit inne på toan för länge (10 minuter och 28 sekunder närmre bestämt) och det slutade med att jag inte vågade gå på toa på någon tenta förrän i slutet av tvåan).
 
Idag hade jag alltså en munta, det vill säga en muntlig examination. Jag var beredd på att få en trea, det vill säga godkänd utan något överbetyg (förväntar mig alltid trea när jag gör en tenta även när jag kan det bra, och jo, jag hade bra koll på teorin så den kändes bra, men förutsättningarna kändes allt annat än bra - därav bilden ovan). Alltså, detta var min första munta någonsin. Har äntligen lugnat ner mig angående skriftliga tentor och blir nu inte så dödligt nervös att jag inte kan få ur mig något vettigt på dem, men det slog mig däremot med full kraft idag.
 
Som ni vet vågar jag inte öppna käften om jag inte vet att jag har 110% rätt i det jag säger. Jag är fullkomligt livrädd för att ha fel. Har växt upp med hög press på skola och bra betyg och alltid alltid alltid blivit ifrågasatt och det gör mig till ett nervvrak inför tentor, för det är så jävla jobbigt att ha fel, att vara fel. Samtidigt så har jag också växt upp i ett klimat som säger att killar är allmänt bättre än tjejer på exakt allting. Hur lätt tror ni att en muntlig examen med två manliga examinatorer och tre andra manliga studenter är för mig på en skala? Hur mycket tror ni att jag vågar prata med förutsättningarna ovan? Idag pressade jag mig själv till att svara även om jag bara var 60-70-80% säker på svaret, och hade fel typ en gång. Det var skitjobbigt. Alltså jag-vill-gråta-i-duschen-och-hoppa-av-utbildningen-jobbigt. 
 
I min enfald hade jag, i ett försök att lugna mig själv, intalat mig att vi skulle sitta runt ett bord allihop tillsammans och ha en vänskaplig diskussion lite sådär "i munnen på varandra" ungefär, vilket i alla fall kändes som bästa varianten av en munta. 
 
HAHAHAHAHAHAHA.
 
Det trodde jag va? Nej, nej, nej gumman lilla. Två avlånga bord där examinatorn och hans sekreterare satt vid ett eget långbord, sedan flera meter mellan innan vi fyra studenter fick sitta på rad vid ett annat långbord. Givetvis formellt och pryldigt med namnbrickor och allt. Det kändes som en rättegång. Examinatorn ställde frågor och man var tvungen att räcka upp handen om man ville svara. När du sen svarade så satt han och gick igenom ungefär hela alfabetet med olika bekymrade ansiktsuttryck vilket fick dig att blir galet jävla osäker på det du pratade om, vilket i sin tur får mig att ursäkta mig med (hatar att ursäkta mig själv men har en gjort det i ett helt liv sker det automatiskt utan att tänka sig för) att "ja, det är min uppfattning i alla fall... *röda kinder och skamsen blick*".
 
När man sedan ska få resultatet efter 1½ svettiga diskussionstimmar, och 10 minuters paus där examinatorerna överlade, så tänkte jag att det är klart att du får betyg och feedback individuellt i alla fall. 
 
HAHAHAHAHAHAHAHAHA.
 
Nej. Hela gruppen går in, du får specifik feedback inför alla i rummet samt ditt betyg. Min feedback? Jag och en annan kille var inte lika delaktiga i diskussionen (eftersom de andra två naturligt är väldigt pratglada även i denna typ av diskussion) och fick givetvis höra detta, tror han hade en 7 minuter lång utläggning om att vi inte var tillräckligt aktiva och att han tyckte vi verkade osäkra och att vi inte svarade på tillräckligt många frågor (nej, men då kanske du ska ge oss chansen att svara när vi räcker upp handen?). Samtidigt gav han oss arga ögat och det kändes som att jag förolämpat hela hans karriär eftersom jag tydligen disapointat honom något enormt med denna allt annat än, för mig, fair prestation. Han sa att han förväntade sig mer. Att han i princip godkände oss för att vara snäll (tack så mycket, hade känts bättre att bara bli underkänd istället för att försöka framställa dig som the nice guy).
 
"Nej, det här var verkligen på gränsen, jag är väldigt osäker på om jag ska godkänna er....................... men ni får väl en trea. En svag trea." Ja men tack, nu känns det bättre? Verkligen tur att du tryckte på ordet "svag" och "dålig" så många gånger du bara kunde i denna nästan-tio-minuters-monolog. Fick höra det otroligt ignoranta "Ni får helt enkelt vara lite mer aktiva". Helt enkelt? HELT ENKELT?! Det är inte så jävla enkelt för alla att bara häva ur sig självsäkra svar. Jag hatar människor som sänder utan att fundera på vad de faktiskt säger. Vill inte vara sådan, kan inte vara sådan hur mycket jag än försöker för är rädd för att folk dömer mig för något jag råkar säga som inte är korrekt, och jo, folk dömer, och nej, jag vågar helt enkelt inte. Jag hatar att påstå saker utan att först få tänka igenom det i lugn och ro. Känner mig så dum om jag inte kan formulera det vettigt och korrekt. Dum, och rädd för att bli dömd. Alltså, jag är så hindrad av detta att jag vill påstå att det nästan är ett handikapp för mig. 
 
Alltså, jag blev ju godkänd. Och med rätt, för jag kudne mycket mer än jag fick chansen att visa. Detta format av examination var verkligen inte min grej, snacka om att ignorera att människor är olika och har olika förutsättningar. Förmodligen är det jag som måste jobba med mig själv, men känns sådär schysst att avgöra hur bra jag är på något genom att sätta mig i en situation där jag känner mig allt annat än trygg. Det kändes ungefär som att försöka avgöra hur bra en fisk är på att simma genom att be den klättra upp för ett träd. (Hint: du kan inte avgöra hur bra en fisk är på att simma genom att underkänna den för att den inte kan klättra upp för ett träd) (nu blev jag visserligen godkänd, men ändå)
 
Nu är jag dubbelt besviken på mig själv. Besviken på mig för att examinatorn uppenbarligen var besviken på mig, och besviken på mig för att det känns som att mitt lilla självförtroende som jag lyckades bygga upp under ledarskapsutbildningen kapades vid fotknölarna och att jag liksom lät det hända. Så himla jobbig känsla. Kanske skrattar jag åt detta imorgon, om en vecka, ett år eller 50, men nu, nu vill jag typ dö (nej, inte bokstavligt). 
 
Det här är det vidrigaste jag varit med om. Aldrig någonsin muntlig tentamen igen. Aldrig. Då hoppar jag hellre av kursen. 
 
Nej, nu får ni ursäkta, för nu ska jag gråta i fosterställning i duschen. Pepp tages tacksamt emot i kommentarerna. 
examination - tentamen - tentaångest
1

Vecka 42

Hejsan! Det är tentavecka, så hela veckan har ätits upp av plugg. Det och tankar om hashtagen #metoo. Funderade på om jag skulle skriva om det här, skrev ju en text på instagram innan jag insåg att hashtagen skulle bli så stor, men blir så trött bara jag tänker på det nu. Känner att all min energi går åt till att andas, hålla näsan eller munnen - helst hela huvudet - ovanför vattenytan. Läser hemska berättelser. Ser idiotska kommentarer från idiotiska män (vad annars?), känner hatet brinna. Och jag orkar inte skriva om detta, orkar inte tillrättavisa. Det tar för mycket kraft att tänka på att jag är mindre värd än hälften av jordens befolkning enbart på grund av mitt kön. Att både män och kvinnor tror och tycker det, och även om de inte säger det så skriker deras beteende och åsikter ut det. De flesta saker så normaliserade att de allra flesta inte ens hajjar till. Andra så jobbiga att prata om att om jag öppnar munnen så riskerar jag att starta ett gigantiskt bråk på grund av män är så jäkla lättkränkta (det räcker att generalisera utan att säga "inte alla män", eller typ göra slut med en pojkvän och bli ihjälslagen för det, om man vill kränka en man). Så nej, jag orkar inte. Kanske i framtiden. 
 
Mitt goal från den senaste tidens funderingar är att våga säga emot högt, ofta och utan att blinka när folk beter sig som idioter eller säger idiotiska misogyna saker (tycker det är svinjobbigt, men har insett att jag hellre stays true to myself). Inte på nätet, det orkar jag inte, men i alla fall i verkligheten bland människor jag träffar ofta (skola, jobb, hemma ...). 
 
 
Just nu läser jag en bok av Rebecka Solnit som heter Men Explain Things to Me. Var inte beredd på att den skulle vara så "statistik-ig" utan mer raljerande om mansplaining. Det är i alla fall så skrämmande att läsa all statistik (den gäller USA, men tro inte att svenska män är så jävla underbara heller - det är bara att gå in och lyssna, läsa och lära under #metoo eller läsa statistik på BRÅ's hemsida). Rekommenderar den dock, liksom SCUM som är en annan bok jag nyss läst, de har många bra poänger och är böcker som borde vara obligatoriska att läsas och analyseras i skolan. Läs dem!
 
Åt närmre ett kilo choklad totalt förra veckan. Måste ta tag i detta, det börjar likna ett missbruk.... #chocoholic
 
Annars har det hänt nada. Pluggat som en galning, skrev en tenta idag som jag verkligen hoppas att jag blev godkänd på (fuckade upp lite nämligen men jag kan det egentligen). Imorgon är tenta nummer 2, är vid detta laget så uppgiven att jag inte orkar bry mig. Så jävla svår är den. Hoppas den är superstandard, then I might have a chance. Ser mest fram emot några dagars ledighet och att klippa av Spirre all tjock teddypäls (vill inte klippa av den egentligen på grund av sååå gosig, men måste för han blir svettig av att bara skritta typ). 
 
 
Det blev yoga i veckan också. Bara ett pass, brukar få in 2-3 klasser i vanliga fall, men bättre än inget. Älskar hotpantsen från Nike pro, har ett par svrta också men dessa rosa piggar verkligen upp och dessutom fick jag dem helt nya via Tradera för en spottstyver. 
 
 
I lördags blev det bananpannkakor med smält choklad till frulle. Bananpannkakor är bästa frullen alltså, hade jag inte varit så lat hade jag ätit det varje dag!
 
 
Bästa årstiden är hösten. Igår var det hög och kall luft och det dansade älvor både över ån och ängarna när jag och Spirre red ut i det sista dagsljuset och njöt av de färgglada träden. Bästa ♥
metoo