Pistage, svart och silver

Schabrak och lindor från Stockholm Equestrian. Träns från Hööks. 
 
Alltså kan vi bara titta på collaget ovan en stund och försöka låta bli att dregla oss till döds? Det är sällan jag tittar på ridkläder och hästsaker och känner ett oemotståndligt habegär (händer typ aldrig), men när jag snubblade över Stockholm Equestrian och fann benlindor samt schabrak i färgen pistage ovan så blev det väääldigt svårt att stå emot (tänk detta på Spirre när han är sådär riktigt sommarpälsnattsvart). Just nu är jag i en fas där jag är astaggad på fancy träningar och komma ut på tävling igen, tror det bidrar lite. Saknar att få känna oss flashiga och snyggast på plats, hehe. Vi får väl se hur länge jag orkar stå emot ... (till mitt försvar har jag inte köpt nya hästgrejer varken till Spirre eller mig på år och dar förutom sadeln häromveckan). Nytt träns har jag inte köpt sedan jag köpte Spirre (9 år sedan), och visst funkar det jag har, men hallåååå, rundsydda träns liksom??  Bra sugen på att byta ut all utrustning och göra en total nystart nu när jag ändå köpte ny sadel, haha. 
 
Nej, okej, slut på habegär och köphets för denna gång. Var bara tvungen att visa. Kommer antagligen inte köpa pga student och behöver mat. Men ville visa så att ni kan gråta i kör med mig, hehe. Godnatt!

Sadelprovning och ny sadel

Här kommer en wall of text om sadelprovningen och sadelköpet i söndags, mest för min egen del då jag lärde mig otroligt mycket, men kanske för att  ni också kan tycka det är kul att läsa. 
 
I söndags var jag, Malle och Spirre på Böckmann center i Höllviken för att prova ut en ny sadel till Spirre. Jag minns inte om jag skrev något om det, men den sadel han har nu passar honom inte längre. Det är en Jensen Classic med 17" sits och 16,5" bom som vi först köpte till min ponny, och när vi sedan skaffade Spirre som treåring så låg den bra på honom också. Det senaste året har dock så inte varit fallet och det har visat sig genom grovt skav från bossorna (undersidan av sadeln längst mot svansroten). Sadeln verkar dels vara lite för vid framtill, samt ligger och glider i sidled över ryggen. Detta har känts av en del, men jag har hela tiden trott att det är Spirre som "är dum" och kastar över mig på fel sittben. Kanske har det varit en kombination, jag har märkt på honom att han inte vill höja ryggen och sänka nacken i lösgörande arbete så som han gjort tidigare.
 
Spirres rygg. Man kan knappt se skavet längre, men tittar en noga så syns det nära ryggraden som en mörk fläck med ljus kant. 
 
Det har känts mindre bra en längre tid, men i början så är jag alltid duktig på att ignorera och tänka att "nej jag överdriver nog bara". När skavet dök upp förra vintern och denna igen så insåg jag att så inte var fallet, och mycket riktigt blev jag rekommenderad att köpa en ny sadel.
 
Han är inte heller den enda som får skav. Jag har enormt problem, som många kvinnor har jag insett efter lite googling (men det är naturligtvis inget som pratas om högt), med att blygdbenet trycket mot bommen och orsakar katastrofala skav. Därför var ett stort krav att även jag skulle sitta som en drottning i sadeln, samtidigt som Spirre känner sig som en kung med den. 
 
Sadelkammaren i ridhuset. Så många vackra sadlar. Bildkälla: Böckmann Center
 
Vi blev väl omhändertagna av Jerry när vi kom fram, och det började med fem minuters ridning i min egen sadel så att han fick observera sadel, häst och ekipage i ett. Därefter kikade han på Spirres rygg och förklarade hästens anatomi och hur den går ihop med sadeln. Det tyckte jag var fantastiskt bra då jag har fruktansvärt dålig koll på sadlar och vad man ska titta på.
 
Hästens anatomi. Här ser ni hästens 18 revben och sadeln i förhållande till dem. Bildkälla: Kronborgs sadelmageri
 
Hästen är starkast framtill, över manken, men där kan vi ju inte sitta på grund av rörliga delar (skuldrorna). Hästen blir sedan svagare och svagare ju längre bak du kommer med tyngden, svagast bakom det sista (18:e) revbenet där ryggraden "hänger löst" innan den går ihop med bäckenet. Med detta i åtanke vill vi att tyngden från ryttaren ska hamna så långt fram som möjligt, och det måste man ta hänsyn till när man väljer sadel. En annan sak man måste tänka på är att sadeln ska lyfta sig längst bak när hästen lyfter på ryggen (det vill säga arbetar i rätt form), och då ska den lämna åtminstone de två sista revbenen fria. Framtill måste man tänka på att bogbladet kan röra sig fritt och man vill ha två fingrars mellanrum innan sadelläget börjar. Den måste också vara så pass bred att den lämnar ryggraden fri samt ligga helt vågrät när den bara ligger stilla över hästens rygg. 
 
Tittar man på Spirre så ser man dessutom att han är väldigt insjunken/saknar muskler bakom bogbladet mot manken. Det kan bero på att sadeln är för trång, men i de allra flesta fall beror det snarare på att sadeln är för vid och därför sjunker ner och klämmer på musklerna som i sin tur inte får tillräckligt med syre och kan växa till sig som de ska. 
 
Tittar du noga ser du att bogbladet sticker ut nära kameran och där bakom (innan "padden" med tjockare päls börjar) så är han insjunken så att bogbladet liksom sticker ut och ser ut som en linje på bilden. Här ska han egentligen vara "jämntjock", det vill säga om du lägger en linjan från manken och neråt så ska det inte bli något tomrum (det blir det nu med ungefär 2 cm). 
 
I alla fall, till själva provningen. Det visade sig att han hade sex olika sadlar som passade Spirre bra. Det var tre Prestige, en Sommer och två Passier (minns inte alla modeller). Två Prestige gick dessvärre bort direkt då de var för dyra. Vi började med en Passier och i samma sekund som jag satte mig ner i den kände jag att den "här blir det inte": all min tyngd lyckades på något vis hamna som tryck mot sadeln via blygdbenet, det var så intensivt att det var det enda jag kunde tänka på under de fem minuter jag red i den (med tanken om att det kaaanske blir bättre, haha *obotlig optimism*). Det blev det alltså inte.
Skillnaden på kvinnligt versus manligt bäcken. Män har längre svanskota och får därmed bättre balans och sits i de allra flesta sadlar. Bildkälla: Stall Rustorp
 
Nästa sadel jag testade var istället Prestige X Helen, och till skillnad från Passieren så sluttade den snabbare från framvalvet, vilket gjorde den mycket skön att sitta i. Inget tryck någonstans. Den har också en teknologi som är till för att det kvinnliga bäckenet ska hamna i rätt position och ge rätt stöd i ryggen vilket gav mig en mycket bättre sits (män har nämligen längre svanskota och därför lättare att sitta korrekt i sadlar, speciellt eftersom de flesta sadlar också är gjorda av män och därmed blir "för" män). Kalvskinnet fick mig också att sitta stadigt, så himla skönt att inte glida runt. Måste göras en liten ändring då vulsterna satt lite fel för min längd, men annars var den så himla skön att rida i.
 
Sadelns anatomi. Bildkälla: Dunebo
 
Testade även Sommer-sadeln, men den var inte korrekt för mig som ryttare och där hade behövs så många ändringar att vi behövt göra om nästan hela sadeln för att den skulle passa mig. Den var inte heller lika skön att sitta i. 
 
Prestige X Helen D, här ser ni också bommens anatomi. Bildkälla: Jyvasseudun Ratsukkotarvike
 
Med andra ord blev det en svart Prestige X Helen D (X står för teknologin för bäckenet, Helen står för att den är ett samarbete med dressyrryttaren Helen Langenhaneberg och D står för Double, det vill säga att den är dubbelklädd med ytterlager av kalvskinn) och jag känner mig mycket nöjd med detta val. Nu är det en leveranstid på ca 6-8 veckor, så under tiden blir det mycket tömkörning för Spirre och sparsamt med ridningen känner jag.  Är dock så galet taggad på att få hem sadeln och börja träna, och i höst ska vi komma ut på tävling! Målet nu är att bygga muskler och öka konditionen på honom. Ska se över hans foderstat också, funderar på att göra en foderstatsanalys för bästa resultat. #taggad

Tiden går ju fort när man har roligt

 
De senaste dagarna har varit minst sagt intensiva. Vi flyttade i måndags, och tack vare att påven var på besök i stan så var det avstängt överallt och galna köer under eftermiddagen. Påven tog min road rage till en heeelt ny nivå.
 
Så, förutom föreläsningar så har jag bara varit hemma och försökt få rätt på grejer. Förhandlat och förhandlat och förhandlat med killarna om alla möjliga diverse saker, huruvida de ska vara kvar eller ej. Typ "ska du ha den skitfula tavlan så ska jag minsann få ha kvar min hästskulptur" eller "jag kastar bara vasen om du kastar din tacklampa". Mycket effektivt.
 
Igår var det eftertentasittning med halloweentema på VGs. Medan vi tog oss från förfesten till sittningen gick vi "bus eller vin". Fick glaset fyllt till bredden med stråhrom av random par. Sjukt kul hade vi. Sittningen var också skoj, men det blev bara en liten stund på klubben efter mellanfesten, jag var svintrött så begav oss hemåt redan vid midnatt. Halvvägs hem, cirka två sekunder efter att jag övertalat Måns att sitta på min pakethållare, så börjar det blinka med blåljus bredvid oss. Den där alldagliga volvon som körde förbi var tydligen civilpoliser. Woopsi. "Hallå där, vad gör ni? Du skjutsar väl inte någon?" varpå jag i gäll ton sluddrar "NEEEJDÅÅÅ, det här har AAALDRIG hänt! *megasmile*". De körde snabbt vidare. Hehe.
 
Idag var det heeeelt amazing väder. En helt perfekt höstdag. Helt vindstilla (halleluja!), hög och klar luft (5 grader), blå himmel och strålande sol. Jag bestämmer mig därmed för att en uteritt är på sin plats. Min svarta fara har kommit på att om man låtsas vara rädd för allting så kan man smita undan arbetet. Därmed ställde han sig nöjt på två ben mitt under uteritten och nockade mig i ansiktet på köpet, tappar sedan balansen, tar därför ett steg bakåt och nämen oj, där var det visst 70 graders lutning 1½ meter neråt i ett dike. Slutar med att fanskapet trillar baklänges i diket med mig på ryggen. Sprang halvvägs hem och blev nästan överkörd av en lastbil som dundrade förbi i 70km/h, och inte bemödade sig föraren med att bromsa, än mindre stanna. När hästen var infångad satt jag arg som ett bi upp igen och red tillbaka till "olycksplatsen" där samma sak nästan hände igen, fyfasiken vad arg jag var på honom. Han var inte ett dugg rädd, han bara jävlades. Svor konstant hela uteritten.
 
Energin Spirre hade idag hade varit guld på dressyrbanan. Han gick så jävla fint när han ville, så fyra olika personer oberoende av varandra komplimenterade honom och tyckte att jag hade en fantastiskt vacker häst. Den sista lade dock till, ovetandes om olyckan en stund tidigare, "men han ser ut som djävulen själv". Om hon bara visste!
 
När jag kom tillbaka till stallet började det göra ont i ryggen, huvudet värkte och jag mådde illa. Stack hem, duschade och drog till skolan eftersom vi hade projektmöte. De andra märkte att jag inte mådde bra och skvallrade för övningsledaren som skickade hem mig. Måns envisades sen med att köra mig till akuten där det efter tre timmar konstaterades att jag nog har en spricka på ett av utskotten på ryggkotorna. Inget man kan göra något åt och inget som är farligt sålänge det inte börjar göra mer ont. Jahapp, så kan det gå.
 
Jag har i alla fall inga schemalagda aktivteter på varken måndagar eller fredagar i skolan, så imorgon blir det nog inte så mycket gjort. Ligger i sängen och tycker synd om mig själv för tillfället, har rätt ont i ryggen, lär väl bli så imorgon med.