The worst exam ever

Jag hade tenta idag. Detta var dagens mantra, tänkte att det var positivt och peppande:
 
Tillåt mig att ventilera. Ja, alltså, ventilera som i att här kommer världens rant. Har precis varit med om värsta tentan ever (ja, den slår definitivt min första tenta där tentavakten skällde ut en person som varit inne på toan för länge (10 minuter och 28 sekunder närmre bestämt) och det slutade med att jag inte vågade gå på toa på någon tenta förrän i slutet av tvåan).
 
Idag hade jag alltså en munta, det vill säga en muntlig examination. Jag var beredd på att få en trea, det vill säga godkänd utan något överbetyg (förväntar mig alltid trea när jag gör en tenta även när jag kan det bra, och jo, jag hade bra koll på teorin så den kändes bra, men förutsättningarna kändes allt annat än bra - därav bilden ovan). Alltså, detta var min första munta någonsin. Har äntligen lugnat ner mig angående skriftliga tentor och blir nu inte så dödligt nervös att jag inte kan få ur mig något vettigt på dem, men det slog mig däremot med full kraft idag.
 
Som ni vet vågar jag inte öppna käften om jag inte vet att jag har 110% rätt i det jag säger. Jag är fullkomligt livrädd för att ha fel. Har växt upp med hög press på skola och bra betyg och alltid alltid alltid blivit ifrågasatt och det gör mig till ett nervvrak inför tentor, för det är så jävla jobbigt att ha fel, att vara fel. Samtidigt så har jag också växt upp i ett klimat som säger att killar är allmänt bättre än tjejer på exakt allting. Hur lätt tror ni att en muntlig examen med två manliga examinatorer och tre andra manliga studenter är för mig på en skala? Hur mycket tror ni att jag vågar prata med förutsättningarna ovan? Idag pressade jag mig själv till att svara även om jag bara var 60-70-80% säker på svaret, och hade fel typ en gång. Det var skitjobbigt. Alltså jag-vill-gråta-i-duschen-och-hoppa-av-utbildningen-jobbigt. 
 
I min enfald hade jag, i ett försök att lugna mig själv, intalat mig att vi skulle sitta runt ett bord allihop tillsammans och ha en vänskaplig diskussion lite sådär "i munnen på varandra" ungefär, vilket i alla fall kändes som bästa varianten av en munta. 
 
HAHAHAHAHAHAHA.
 
Det trodde jag va? Nej, nej, nej gumman lilla. Två avlånga bord där examinatorn och hans sekreterare satt vid ett eget långbord, sedan flera meter mellan innan vi fyra studenter fick sitta på rad vid ett annat långbord. Givetvis formellt och pryldigt med namnbrickor och allt. Det kändes som en rättegång. Examinatorn ställde frågor och man var tvungen att räcka upp handen om man ville svara. När du sen svarade så satt han och gick igenom ungefär hela alfabetet med olika bekymrade ansiktsuttryck vilket fick dig att blir galet jävla osäker på det du pratade om, vilket i sin tur får mig att ursäkta mig med (hatar att ursäkta mig själv men har en gjort det i ett helt liv sker det automatiskt utan att tänka sig för) att "ja, det är min uppfattning i alla fall... *röda kinder och skamsen blick*".
 
När man sedan ska få resultatet efter 1½ svettiga diskussionstimmar, och 10 minuters paus där examinatorerna överlade, så tänkte jag att det är klart att du får betyg och feedback individuellt i alla fall. 
 
HAHAHAHAHAHAHAHAHA.
 
Nej. Hela gruppen går in, du får specifik feedback inför alla i rummet samt ditt betyg. Min feedback? Jag och en annan kille var inte lika delaktiga i diskussionen (eftersom de andra två naturligt är väldigt pratglada även i denna typ av diskussion) och fick givetvis höra detta, tror han hade en 7 minuter lång utläggning om att vi inte var tillräckligt aktiva och att han tyckte vi verkade osäkra och att vi inte svarade på tillräckligt många frågor (nej, men då kanske du ska ge oss chansen att svara när vi räcker upp handen?). Samtidigt gav han oss arga ögat och det kändes som att jag förolämpat hela hans karriär eftersom jag tydligen disapointat honom något enormt med denna allt annat än, för mig, fair prestation. Han sa att han förväntade sig mer. Att han i princip godkände oss för att vara snäll (tack så mycket, hade känts bättre att bara bli underkänd istället för att försöka framställa dig som the nice guy).
 
"Nej, det här var verkligen på gränsen, jag är väldigt osäker på om jag ska godkänna er....................... men ni får väl en trea. En svag trea." Ja men tack, nu känns det bättre? Verkligen tur att du tryckte på ordet "svag" och "dålig" så många gånger du bara kunde i denna nästan-tio-minuters-monolog. Fick höra det otroligt ignoranta "Ni får helt enkelt vara lite mer aktiva". Helt enkelt? HELT ENKELT?! Det är inte så jävla enkelt för alla att bara häva ur sig självsäkra svar. Jag hatar människor som sänder utan att fundera på vad de faktiskt säger. Vill inte vara sådan, kan inte vara sådan hur mycket jag än försöker för är rädd för att folk dömer mig för något jag råkar säga som inte är korrekt, och jo, folk dömer, och nej, jag vågar helt enkelt inte. Jag hatar att påstå saker utan att först få tänka igenom det i lugn och ro. Känner mig så dum om jag inte kan formulera det vettigt och korrekt. Dum, och rädd för att bli dömd. Alltså, jag är så hindrad av detta att jag vill påstå att det nästan är ett handikapp för mig. 
 
Alltså, jag blev ju godkänd. Och med rätt, för jag kudne mycket mer än jag fick chansen att visa. Detta format av examination var verkligen inte min grej, snacka om att ignorera att människor är olika och har olika förutsättningar. Förmodligen är det jag som måste jobba med mig själv, men känns sådär schysst att avgöra hur bra jag är på något genom att sätta mig i en situation där jag känner mig allt annat än trygg. Det kändes ungefär som att försöka avgöra hur bra en fisk är på att simma genom att be den klättra upp för ett träd. (Hint: du kan inte avgöra hur bra en fisk är på att simma genom att underkänna den för att den inte kan klättra upp för ett träd) (nu blev jag visserligen godkänd, men ändå)
 
Nu är jag dubbelt besviken på mig själv. Besviken på mig för att examinatorn uppenbarligen var besviken på mig, och besviken på mig för att det känns som att mitt lilla självförtroende som jag lyckades bygga upp under ledarskapsutbildningen kapades vid fotknölarna och att jag liksom lät det hända. Så himla jobbig känsla. Kanske skrattar jag åt detta imorgon, om en vecka, ett år eller 50, men nu, nu vill jag typ dö (nej, inte bokstavligt). 
 
Det här är det vidrigaste jag varit med om. Aldrig någonsin muntlig tentamen igen. Aldrig. Då hoppar jag hellre av kursen. 
 
Nej, nu får ni ursäkta, för nu ska jag gråta i fosterställning i duschen. Pepp tages tacksamt emot i kommentarerna. 
examination - tentamen - tentaångest
1
Maggiesskafferi

Åh, vad jobbigt för dig! Jag tror de flesta skulle bli lika nervösa och stressade av den situationen som du beskriver. Känner så väl igen mig. Tycker du ska vara stolt över att du genomförde muntan och att du ändå fick godkänt. Jag brukar tänka såhär nuförtiden: "Fake it, ´till you make it!" Det har funkat i många intervju-sammanhang för mig i alla fall;) Ha det fint! Kram

Svar: Tack för din fina kommentar, känns mycket bättre nu efter att det gått ett par dagar och jag fått distans också :) Kram!
Josefine Myllenberg