Dressyrträning #2 för i år

Idag var det äntligen dressyrträning för Linn! Brukar träna varannan vecka på grund av "fattig-student"-situationen, men förra veckan missade jag på grund av underbar mensvärk på grund av min kära kopparspiral som gjorde att jag inte ens kunde stå upp. Gotta love att det enligt samhället är mitt ansvar att se till att det inte bli ungar (man är väl för tusan två om det!?) och därför måste ha metalltråd i fittan. Anyways, det var inte det jag skulle ranta om (men fatta vad det suger! När jag blir rik ska jag lägga alla pengar på att ta fram preventivmedel för män och sen är det de jävlarna som får lida)(nu är det slut på rant)
 
I alla fall, det var så kul att träna idag (det är alltid kul). Vi lade ju i princip hela hösten på att rida övergångar mellan skritt och trav och då bara få dels mig att fatta att jag inte skulle dra honom i munnen med innerhanden, dels få honom att fatta att han skulle gå i form. Det var tråkigt mot slutet kan jag lova, även om jag i varje ögonblick bedyrade hur roligt vi hade (fake it til you make it, osv). Fatta glad jag blev när vi vid årsskiftet helt plötsligt även övade på övergångar mellan trav och galopp istället, haha! Nu övar vi även på tempoväxlingar och det är faktiskt riktigt kul (jo, på riktigt). Och utmanande. Jag är nämligen den som, när hästen väl går fint, inte vågar göra andra saker utan bara fortsätter låta hästen gå i exakt samma tempo i flera varv på grund av "jamen kolla vad fint han går då, ÄNTLIGEN, JA MEN TITTA DÅÅÅ!!!!", hehehe .... Blir liksom rädd att om jag gör en övergång/tempoväxling/annan rörelse helt plötsligt måste börja om arbetet med att få hästen att "gå fint" så att det "känns bra". Tror att man kan kalla det för rädsla att faktiskt behöva arbeta, med andra ord är det lathet i grund och bottnen *insert ängla-smiley* Mja, och lite rädsla över att bli dömd av någon okänd när hästen springer runt som en idiot och allt ser för jävligt ut, hehe.
 
Spirre har ju en tendens, och har alltid haft en tendens, att dra upp nacken och gå i väldigt hög form samtidigt som han tar stora, luftiga, långsamma "fake-passage-steg". Det ser imponerande ut om du inte kan rida typ. Om man sedan lyckas få honom rundare och lägre, då får man passa sig noga så att han inte bara blir 10 mil lång och springer på med stora pendel-steg, och givetvis helst springa på bogarna om han får välja. Jag måste tänka på att inte låta honom gå i den höga tävlingsformen, utan rida honom i en lägre form så att han får en chans att jobba med ryggen och därmed bli starkare, så att han sen i framtiden orkar gå i högre form och ändå jobba med ryggen. Det märktes så enormt tydligt när det blev rätt, han började frusta direkt. Själv har jag lite svårt att känna när det blir rätt och när det blir fel, alltså rent hur det känns att faktiskt sitta i sadeln. Inte alltid, men i vissa sammanhang (ibland är det jättetydligt när det blir rätt eller fel, men inte alltid). Jag har ju inte ridit så mycket olika hästar, jag minns inte sist jag satt på en annan häst liksom, och då blir det ju svårt att veta hur det "ska" kännas när man är van vid något, även om detta "något" råkar vara fel. Skritten till exempel. Antingen går det så långsamt att han till och med går ojämnt med bakbenen, eller så går det så fort att det blir slafsigt och överilat. Och jag, jag känner fan inte skillnaden. Fatta hur svårt det är att skritta!!!
 
Visserligen ögonblicksbild och mitt i ett galoppombyte, men här syns den höga, korta formen och sänkta ryggen rätt tydligt. Bild från vår kürdebut i höstas.
 
Idag övade vi mycket på övergångar och tempoväxlingar *surprise* När vi gör övergång från skritt till trav vill Spirre gärna gunga in i traven med ett jättekliv med frambenen och en stor nickning med huvudet. Tänk ben åt alla håll och kanter och en liten bugning på det när vi ändå är igång. Måste tänka på att redan i skritten förbereda honom så att han är kvick och alert, precis innan är det ok att han tar lite kortare steg (men med energi och givetvis inte den där ojämna, långsamma bullshit-skritten). När jag rider från trav till skritt måste jag tänka på samma sak, lite kortare alerta steg precis i övergången. När jag travar ska jag hela tiden se till att något händer, och rida mycket tempoväxlingar. Så småningom, när vi gjort detta tillräckligt mycket, borde han bli mer alert på mig så att jag slipper att han ignorerar mina skänklar, tänker jag. Viktigt att tänka på är att han faktiskt tar i när jag minskar och ökar tempot, så att han inte bara pendlar fram och vispar runt med benen lite sådär fult och bekvämt, utan att han faktiskt tar i (alltså, även om jag rider tempoväxlingar så är det egentligen inte så mycket tempo i sig som ändras, det är väldigt små ändringar och handlar mer om att han ska sluta kuta som en idiot och istället börja bära sig mer, svårt att förklara men han ska liksom inte kuta runt i 110 utan energin ska gå lite mer uppåt än framåt känns det som, men kvickt och alert typ). Vi jobbar på samma sak i galoppen. Passet idag avslutades med att gå från galopp ner till trav, vilket var fett klurigt. Jag behövde liksom få honom att ta kortare men aktiva steg precis innan, under och efter avsaktningen, men inte bara "dö" i energin som han gärna gör när han får chansen. Han sprang mest (då kommer man ju undan) och jag hade ett himla sjå med att vara snabb att aktivera honom med innerskänkeln och göra halvhalter på yttertygeln och samtidigt ska man tydligen hålla balansen också!?!? Alltså herregud, tänk på alla gånger ni sett en vuxen människa trava första gången de sitter på en häst i hela sitt liv. Alltså, kan ni se framför er hur det skumpar och studsar och hur stackaren klamrar sig fast för allt hen är värd? Så känns det. Precis så.
 
Tack och lov finns det vissa sekunder, vissa väldigt speciella ögonblick, när jag känner exakt den känslan jag föreställt mig att det ska kännas när man rider sådär perfekt a la världsmästarna på deras superhästar. Okej, det är microsekunder vi pratar, och det är förmodligen inte alls så perfekt som jag tror, men ändå. De microsekunderna känner jag mig oövervinnerlig, de microsekunderna är så jäääävla häftiga. Då är det värt vartenda svidande och blödande skav på det allra heligaste, då är det värt svetten och alla timmar och slitet och förtvivlan när kroppen ännu en gång drar häststackarns i munnen fastän jag alldeles precis tänkte att "nu ska jag inte göra fel". Alltså, herregud, fatta lyckan när man hör tränaren tjuta "BRA!!" (även om hon direkt efter måste tillrättavisa mig igen, hehe).
 
Idag var en bra träning. Precis som vanligt alltså. Det går ju trots allt framåt ♥