Så var det min tur

Happ, då var det alltså min tur att vara förkyld. Jag skulle inte varit så kaxig i fredags om att "jag minsann klarat mig och alla andra har varit sjuka i veckor, HA!". Karma, I guess. Vaknade natten mot lördag med febersvettningar, dunkande huvudvärk och världens halsont. Så har det varit sedan dess, vilket suger. Var i skolan igår endast för att redovisa en labb (så jäkla stolt att jag klarade den, och att de få gånger jag fastnade vågade be både vänner och labbledare om hjälp)(borde vara självklart men det är fortfarande inte det för mig).
 
Idag har jag varit hemma hela dagen, och är så galet besviken över att jag missar kvällens G.R.I.S-sittning på Lophtet. Hade ju sett fram emot den som tusan, så pass att jag övervägde att trycka i mig två ipren och dricka mängder med ingefärste på förfesten för att sedan gå på sittningen ändå. Thank god I didn't, antar jag, men är fortfarande sååå besviken. Tror jag missar STAB-sittningen imorgon också, snyft osv. 
 
Något mer som suger är uppladdningen inför tävlingen på söndag. Hur ska det gå när jag inte kunnat rida honom på tre dagar och antagligen inte kommer kunna göra det imorgon heller?! Alltså, jag vill verkligen inte vara sjuk. Tänker bittert tillbaka till när jag bodde hemma och pluggade i grundskolan eller gymnasiet: det var skönt och avkopplande att vara hemma och sjuk emellanåt, ja nästan så att en längtade efter det lite då och då. Jag menar, vem sa inte nej till att bli ompysslad av farmor och äta hennes fantastiska kanelbullar hela dagarna? Nu suger det så himla hårt att ligga hemma ensam (framförallt ensam och inte ha någon som pysslar om en) och sjuk, och det gör mig dessutom bara enormt stressad över alla saker jag missar eller blir efter i. 
 
Hela helgen: koda och dricka varm choklad
 
Har ni någonsin sett en så här stor avocado innan?! (har köpt och proppat i mig mängder med frukt sedan jag blev sjuk, ja mer än jag vanligtvis redan äter alltså)
 
Tycker-synd-om-mig-frukost: bananpannkakor med kokosflingor, samt blåbärssmoothie