Tiden går ju fort när man har roligt

 
De senaste dagarna har varit minst sagt intensiva. Vi flyttade i måndags, och tack vare att påven var på besök i stan så var det avstängt överallt och galna köer under eftermiddagen. Påven tog min road rage till en heeelt ny nivå.
 
Så, förutom föreläsningar så har jag bara varit hemma och försökt få rätt på grejer. Förhandlat och förhandlat och förhandlat med killarna om alla möjliga diverse saker, huruvida de ska vara kvar eller ej. Typ "ska du ha den skitfula tavlan så ska jag minsann få ha kvar min hästskulptur" eller "jag kastar bara vasen om du kastar din tacklampa". Mycket effektivt.
 
Igår var det eftertentasittning med halloweentema på VGs. Medan vi tog oss från förfesten till sittningen gick vi "bus eller vin". Fick glaset fyllt till bredden med stråhrom av random par. Sjukt kul hade vi. Sittningen var också skoj, men det blev bara en liten stund på klubben efter mellanfesten, jag var svintrött så begav oss hemåt redan vid midnatt. Halvvägs hem, cirka två sekunder efter att jag övertalat Måns att sitta på min pakethållare, så börjar det blinka med blåljus bredvid oss. Den där alldagliga volvon som körde förbi var tydligen civilpoliser. Woopsi. "Hallå där, vad gör ni? Du skjutsar väl inte någon?" varpå jag i gäll ton sluddrar "NEEEJDÅÅÅ, det här har AAALDRIG hänt! *megasmile*". De körde snabbt vidare. Hehe.
 
Idag var det heeeelt amazing väder. En helt perfekt höstdag. Helt vindstilla (halleluja!), hög och klar luft (5 grader), blå himmel och strålande sol. Jag bestämmer mig därmed för att en uteritt är på sin plats. Min svarta fara har kommit på att om man låtsas vara rädd för allting så kan man smita undan arbetet. Därmed ställde han sig nöjt på två ben mitt under uteritten och nockade mig i ansiktet på köpet, tappar sedan balansen, tar därför ett steg bakåt och nämen oj, där var det visst 70 graders lutning 1½ meter neråt i ett dike. Slutar med att fanskapet trillar baklänges i diket med mig på ryggen. Sprang halvvägs hem och blev nästan överkörd av en lastbil som dundrade förbi i 70km/h, och inte bemödade sig föraren med att bromsa, än mindre stanna. När hästen var infångad satt jag arg som ett bi upp igen och red tillbaka till "olycksplatsen" där samma sak nästan hände igen, fyfasiken vad arg jag var på honom. Han var inte ett dugg rädd, han bara jävlades. Svor konstant hela uteritten.
 
Energin Spirre hade idag hade varit guld på dressyrbanan. Han gick så jävla fint när han ville, så fyra olika personer oberoende av varandra komplimenterade honom och tyckte att jag hade en fantastiskt vacker häst. Den sista lade dock till, ovetandes om olyckan en stund tidigare, "men han ser ut som djävulen själv". Om hon bara visste!
 
När jag kom tillbaka till stallet började det göra ont i ryggen, huvudet värkte och jag mådde illa. Stack hem, duschade och drog till skolan eftersom vi hade projektmöte. De andra märkte att jag inte mådde bra och skvallrade för övningsledaren som skickade hem mig. Måns envisades sen med att köra mig till akuten där det efter tre timmar konstaterades att jag nog har en spricka på ett av utskotten på ryggkotorna. Inget man kan göra något åt och inget som är farligt sålänge det inte börjar göra mer ont. Jahapp, så kan det gå.
 
Jag har i alla fall inga schemalagda aktivteter på varken måndagar eller fredagar i skolan, så imorgon blir det nog inte så mycket gjort. Ligger i sängen och tycker synd om mig själv för tillfället, har rätt ont i ryggen, lär väl bli så imorgon med.