Ibland känns det som att jag har hela världen på mina axlar

Mitt sätt att se på världen skiljer sig nog en del från många andra. På det sättet har jag alltid känt att jag är annorlunda, för jag ser alltid alla orättvisor även där många andra inte ser dem alls, och jag tolererar dem inte. Jag hade en argumentation för ett tag sedan där motparten till sist frågade mig "ser du världen som ett enda stort mörker?". Den frågan har etsat sig fast i mitt minne. Kanske för att frågans svar oftast är ja.
 
Det finns så många orättvisor i världen som vi kan göra något åt, ändå väljer människor att stänga öronen, titta ner i marken och fortsätta gå som att ingenting har hänt. Det finns så mycket hat, där jag i ett försök att se saken från en ljusare sida tror att det oftast grundar sig i rädsla. Det är hat överallt. Hat mot Lucior med fel kön och fel hudfärg. Hat mot kön. Hat mot människor vars sexualitet skiljer sig från normen. Hat mot olika etniciteter. Hat mot flyktingar. Hat mot kvinnor. Hat mot amning. Hat mot hudfärg. Hat mot kroppar med fel form. Rasism, sexism, och mera hat. Hat, hat, hat.
 
Det spelar igen roll om jag läser tidningen, en blogg eller ett diskussionsforum, om jag bara lyssnar på människor medan jag står och väntar på bussen eller om det faktiskt är någon som står mig nära som uttrycker en åsikt. Där är så mycket hat, ibland - oftast till och med - så normaliserat att det får passera utan att någon ens lyfter på ögonbrynen.
 
Ofta önskar jag att jag hade förmågan att göra som så många andra: stänga av, låta bli att bry mig. Bara strunta i allt vad empati heter. Men jag kan inte. När jag läste att Åhlens var tvugna att ta ner kampanjbilden med en mörkhyad pojke utklädd till Lucia eftersom vuxna (hör ni, vuxna fucking människor!?) hatade så mycket på bilden och på pojken (bara ett barn!), då rann det tårar nerför mina kinder.
 
Hur vore det med lite jävla empatiförmåga? Hur vore det med att börja analysera och tänka efter, innan en öppnar munnen? Hur vore det om människor kunde ta till sig argument och fundera och analysera dem i diskussioner där åsikter skiljer sig, istället för att slå med näbbar och klor åt alla håll och kanter för att försöka rädda sina egna?
 
Jag är inte perfekt. Jag har många gånger varit tvungen att rannsaka mig själv, inse att min åsikt åt helt åt skogen fel och tänka över hela saken igen. Det är inte lätt, men man måste försöka. Genom att lyssna på andra argument, leta reda på mer fakta för att sätta sig in i detaljer och helt enkelt bara ägna lite tankeverksamhet åt vad som nu är diskussionsunderlägget, så kommer man långt. Ibland står en kanske fast vid sin åsikt ändå, men då har en i så fall bara skaffat sig mer kunskap, och kunskap är aldrig fel.
 
Ibland känns det som att jag har hela världens tyngd på mina axlar. Att det bara är jag som bryr mig. Bara jag som ser hur snedvriden världen är. Så otroligt orättvis, mer orättvis än den alls hade behövt vara.
 
Världen blir inte bättre om vi inte försöker göra den bättre, och någonstans börjar den med att inse att en själv inte alltid har rätt, om att inte alltid sätta sig själv i första rummet och döma ut alla andra. Om man väljer att försöka se problemen istället för att blunda för dem så kan man också hitta lösningar på dem. Det önskar jag att fler kunde försöka med.
 
Ska jag vara helt ärlig så har jag tappat hoppet om att världen någonsin kommer att bli en bättre plats, men det får mig inte att sluta analysera och ifrågasätta. Om ingen ifrågasätter, så kommer andra inte att tänka över sina åsikter och handlingar, och det tror jag är en viktig sak för att få någon förändring alls. Därför fortsätter jag ändå. Tänk om fler kunde göra så.