v 40 roaccutan

 
Idag har jag ätit roaccutan i 40 veckor. Fattar ni hur galet länge det är? Och vet ni, jag har bara 9 piller kvar. Tre dagar. Det är så nära nu så jag knappt vågar tro det. Att jag stått ut så himla länge? Åh vad jag längtat, och längtar, efter söndag. Från och med måndag är jag "roaccutan-fri". Hoppas innerligt att jag kan börja träna snarast, att det inte tar mer än max 3 veckor innan smärtan försvinner, innan mina ögonvitor blir just vita igen, alla kliande torrfläckar försvinner. Ja, allt sånt.
 
Nu är jag mest rädd för att jag inte har tid att träna. Jag som längtat så länge, tänk så kommer jag ändå inte hinna börja träna nu? Och om jag gör det, hur vet jag att jag kommer fortsätta och inte bara slutar för att jag känner mig svag och dålig? Det är min svaga sida, jag gör bara saker jag är bra på. Jag måste vara bra från början för annars så känner jag mig så dålig att jag börjar gråta direkt.
 
Nej, nu ser vi framåt med positiva ögon. Detta ska bli skitbra. Punkt slut.
 
För övrigt om man kollar bakåt i veckan så har jag börjat äta penicillin igen. Jag fattar inte att jag kan ha fin hy på morgonen och sedan komma hem på kvällen, kolla mig i spegeln, och inse att "jahapp, en ny inflammation i huden". Det går så sjukt fort, ett par timmar kan förändra från "fin" hy till inflammerad hy. Hur är det möjligt?! Jag hoppas det slutar hålla på så nu när jag slutar med medicinen. Och jag hoppas att dessa blåsor som dyker upp ca vart fjärde månad kan sluta göra det eftersom de oftast är orsaken till att det blir inflammerat. Det är så himla tråkigt för de där blåsorna tar sjukt lång tid att läka, så de är typ läkta lagom tills nästa gång det dyker upp nya blåsor. Buhu...
 
Jaja, vi får väl se vad framtiden utvisar. Men efter "allt jag gått igenom" (oj vad dramatisk jag blev nu) så önskar jag verkligen att jag tillslut kunde få en fin hy. Det förtjänar jag faktiskt.