sju veckor roaccutan

 
Idag har det gått exakt sju veckor plus en dag (glömde ju totalt bort det igår!) sedan jag började med roaccutankuren. Återigen börjar det *peppar, peppar* bli bättre. Det går långsamt, men huden verkar återigen hålla på att läka istället för att blossa upp. Fick en kommentar av en gullig tjej som sa att hennes läkare hade sagt att det kunde ta upp till 3 månader innan man såg resultat, så jag misströstar inte. Ska dessutom träffa min egen läkare på nästa torsdag, exakt två månader efter att jag tog de första pillerna.

Har inte haft näsblod på tre veckor nu, men däremot har till och med mina öron blivit galet torra, och gud nåde mig om jag glömmer smörja in händerna, då spricker hudytan ovanpå. Det värsta är ändå att jag har ganska ont i ryggen, precis vid svanken, och i nacken. Nu har jag inte varit på gymmet på två veckor då jag har haft otroligt mycket med skolan, men ändå har jag ont. Och nu när jag inte tränat ordentligt märker jag att det gör ännu mer ont när jag väl har joggat en runda eller gjort lite lätta styrkeövningar med bara kroppen, då går jag som en stel pinne efteråt för att ryggen påstår att det gör ont. Det är väl det jobbigaste.

Ja, och så tror jag att det här med att allt känns så jobbigt, för att i nästa sekund vara jättteeebraaa beror på roaccutanen också. Jag har nämligen märkt att jag kan börja gråta för småsaker, och sen kan jag inte sluta. Men det är väl inte heller så farligt.

Jag står ut med alla biverkningar för att det ska bli bra. Det kommer bli bra. Det måste bli bra.