Svar på tal: roaccutan

 
 
Hej Anonym. Jag måste säga att jag blev väldigt överraskad av din kommentar. Jag har inte fått några som helst instruktioner av min läkare gällande träning, men har själv valt att ta bort fotbollen för tillfället vilket minskar mina träningstimmar med ca 5 timmar i veckan. Nu tränar jag alltså bara knappt tio timmar i veckan, vilket enligt mig inte är så mycket. Att välja bort fotbollen gjorde jag främst för skolans skull, men insåg att det kanske var bra när jag nu äter roaccutan samtidigt också.

Som sagt, jag går inte emot min läkares ordinationer då jag inte fått några gällande träning. Jag har dock läst igenom bipackssedeln till Roaccutan väldigt noga och vet precis vad det är för läkemedel jag stoppar i mig. Jag vet mycket väl att det finns (dock mycket få!) dokumenterade depressioner och självmordsfall som har en korrelation till att dessa personer samtidigt använde medicinen, och jag är väl medveten om att det inte är apelsinjuice jag stoppar in i kroppen, så jag måste säga att jag blir lite irriterad av din fråga för det känns som skuldbeläggande inklätt i en falsk "jag bryr mig"-känsla. 

Jag känner min kropp och om den säger ifrån lyssnar jag självklart till den. Jag får ont i rygg och nacke ibland av Roaccutanen och då hoppar jag över en styrketräning. Men träning är en stor del av mitt liv, och om jag inte fick träna kan jag lova dig att jag skulle bli ännu ett dokumenterat fall med nedstämdhet och depression. När man tränar utlöser kroppen en massa hormoner som har precis samma verkan som "uppåtdroger", som gör en glad och lugn. 

För övrigt är det ju helt befängt att medicinen skulle göra så att träning skulle få mig självmordsbenägen, det är ju medicinen i själv som ger den biverkningen i så fall. Dessutom är det långt ifrån alla som blir självmordsbenägna: "mycket sällsynta fall 1 av 10000" (samma som för biverkningarna vid hård fysisk aktivitet)(kan jämföras med antalet som får torr hud och spruckna läppar samt torra ögon som är "Mycket vanligt, 1 av 10".

Så här ser det ut på bipackssedeln till Roaccutan angående träning:


Om jag inte tränar är risken för högt blodtryck stort, och det är inte heller bra för kroppen. Lagom fysisk aktivitet är bäst vilket jag just nu utövar, och som sagt så lyssnar jag på min kropp även om det är tråkigt när det säger stopp.

Ja, detta är kanske en tung och ansträngade fysisk aktivitet, antagligen den tyngsta jag utövar, men å andra sidan handlar det faktiskt bara om 2-3 timmar i veckan, det är inte särskilt mycket tycker jag. Aldrig i livet att jag ger upp min träning helt, för det är ju precis vad jag måste göra om jag nu inte får anstränga mig. Jag gör inte saker halvdant, antingen så gör man det ordentligt så att det är ansträngande eller så skiter man i det och gör inget alls. Det ska vara jobbigt, annars är det inte träning.

Hoppas du har fått svar på din fråga Anonym, annars får du skriva i kommentarsfältet så tar vi diskussionen där.

3 veckor roaccutan

1 vecka sedan
 
 

Nu, idag 

 
I tre veckor har jag nu ätit Roaccutan. Det blir bättre och bättre och hyn börjar ställa om och känns inte lika torr som tidigare (eller är det jag som vant mig?). Vaknade i alla fall med störtnäsblod i morse *jippie* Mina läppar är galet torra, de är sjukt ömma och gör fruktansvärt ont. Dessutom ser de för hemska ut, men det står jag ut med. Vad jag inte står ut med är sprickorna i mungiporna som har svårt att läka, för det gör ooont. 

Ögonen är också bra nu, de blir lite trötta ibland naturligtvis och då brukar jag inte orka fokusera vilket gör att allting blir dimmigt (såklart). Men nu är de i alla fall "odimmiga" när jag vill det. "Såren" eller vad man ska kalla det har läkt otroligt bra och fortsätter också att läka. Så skönt, är verkligen jätteglad.

Det går med andra ord på rätt håll. Tack ♥

två veckor

 
(känner mig galet utelämnad att lägga upp dessa bilder, men såhär ser jag ju faktiskt ut och det kommer bli bättre)

Jag har skapat en ny kategori som heter "Roaccutan" så att jag kan dokumentera hur det går. Någon kommenterade att hon gillade när jag skrev om hur det går med medicinen och allting emellanåt, så då kan jag väl göra det för er skull också.

Idag har jag gått på roaccutan i två veckor. Jag är extremt torr i hyn, när jag hade glömt smörja in läpparna på ett par timmar och sen skulle äta sprack mungipan när jag gapade. Jag har ganska dålig syn, jag blir extremt ljuskänslig nämligen vilket är jobbigt när det är mörkt och kommer små ljuskällor som till exempel ett par billyktor. 

Jag får näsblod ganska ofta, och ögonen är ständigt torra och rödsprängda; folk frågar ständigt om jag är trött eller har sovit dåligt. De senaste tre dagar har jag vaknat av ihopklibbade ögonfransar, då jag har konstant ögoninflammation. Klibbet är inget annat än tjockt, gult, äckligt var och just nu är vänster nederögonlock så inflammerat att det ser ut som att jag har en blåtira. Det är så svullet att jag kisar hela tiden, och gör galet ont. 

Och på tal om ögonfransar, så trillar det av en ögonfrans i minuten känns det som. Kommer väl snart springa omkring utan ögonfransar (buhuu, jag som var så stolt över mina naturligt långa mörka ögonfransar). Mina naglar är också katastrofalt fula för tillfället, men det bryr jag mig mindre om.

Har pratat med läkaren så att jag fått salva mot ögoninflammationen, och han rekommenderade att gå ner till tre tabletter istället för fyra också. Fyra blev väl för starkt I guess. 

För övrigt blir hyn bättre och bättre, just nu kämpar jag för att hyn inte ska spricka, för om den spricker så är den väldigt svår att få att läka ihop igen då det bara sipprar ut vätska hela tiden och blir stora gula äckliga klumpar. 

Så är läget för tillfället, men i det stora hela så känns det bra, och om man tittar förbi alla små sprickor som vägrar läka så ser man att dermatiten börjar lägga sig. Folk säger i allmänhet att det ser ut som att det börjar lägga sig, så skönt att höra! *glad*