Grådis

 
Jag gillar verkligen inte november månad. Den är så grå, tråkig och stressig. Just nu är jag noll motiverad till något alls. Jag gör bara saker för att jag måste. Borde pluggat hela helgen, har nämligen massor att göra. Istället har det varit fest, en familjetripp till Köpenhamn, jobb och liknande. Idag hängde jag länge i stallet, för att det var mysigt. Det bästa på hela dagen, för då tänker jag inte på något annat än vad jag gör precis där och då. Har även ägnat en ganska stor del av dagen åt att kika runt på blyerts- och kolskisser. Plockade fram massor av material, gamla teckningar och började måla. Älskar att måla, hatar att jag inte kan. Det blir aldrig som jag vill, jag blir aldrig nöjd. Vill vara grymt duktig, älskar Alice Herbst's konst, är inte ens i närheten. Å andra sidan kan man ju inte förvänta sig att vara duktig på något man inte övar på, heller, så det är bara att rita mer (men när?!).
 
Har lovat mig själv att inte ta på mig några uppdrag efter OpenHack (som går av stapeln på fredag). Inte ens caféfunktionär, och absolut inga stora projekt. Nästa år ska jag ha tid för enbart mig. Jag ska plugga, jag ska rida och jag ska kunna träna/rita/göra eget projekt på fritiden, som mest. Fasiken vad skönt det ska bli!
2

Eftersvall

Så, mitt senaste inlägg ledde till en hel del uppståndelse. Det slog mig faktiskt inte överhuvudtaget att det skulle kunna bli så. Väldigt många kvinnor hörde av sig och sa att de kände igen sig (vilket är himla tråkigt), och många (av alla kön) tycker att inlägget var bra och välskrivet (när jag postade det så kändes det mest förvirrande men ser ändå en röd tråd nu i efterhand). Många, framförallt killar, har också berättat att inlägget har gjort att de börjat tänka och se saker på ett annorlunda sätt, eftersom att en del av de händelser jag beskrev inte är något de reflekterat över tidigare. Det gör mig glad. Det är kul att få människor att se saker ur andra perspektiv, och framförallt blir jag glad över att inlägget når fram och tas till sig av de som kanske inte insett tidigare att de kan göra något åt detta.
 
Jag fick dock också lite kritik, och jag vill bara tydliggöra att när jag skriver "män" eller "kvinnor" så menar jag inte alla (vilket jag tycker borde vara självklart att förstå). Jag är inte heller ute efter att dela upp människor. Jag förstår mycket väl att det inte går att dra människor över en kant, och det var inte min intension heller. Däremot känner jag också att det borde vara ganska självklart, och jag vill be er som ofta känner att ni måste påpeka "inte alla män!!" kanske kan försöka se förbi detta icke-problem och faktiskt se det riktiga problemet istället i diskussioner.
 
När jag pratar om feminism eller orättvisor så är jag inte ute efter att sätta dit någon. Jag vet mycket väl att killar kan bli våldtagna och att tjejer kan våldta. Jag vet mycket väl att det finns massor av problem i samhället som är till mäns nackdel. Jag vet mycket väl att det finns kvinnor som är kvinnohatare (det är väl inte så konstigt egentligen när vartenda magasin i hyllan i affären berättar för oss hur vi ska vara och se ut och att vi aldrig duger som vi är). Jag ser feminism som en lösning på allas problem oavsett kön, för i min värld är feminism något som innebär att alla människor oavsett kön ska ha samma förutsättningar, att du inte kan använda ett kön för att trycka ner det andra.
 
Ville bara klargöra detta då jag i efterhand såg att jag använt orden "män" och "kvinnor" väldigt mycket istället för "människor" i det förra inlägget. Om jag får försvara mig så vill jag dock påpeka att anledningen till detta är att de flesta orättvisor jag utsatts för är tyvärr av män, därav den omedvetna generaliseringen.
 
Till sist, så var det några som påpekat att jag eventuellt hänger ut en person med min föregående text. Jag vill påpeka att inget namn står någonstans. Dessutom är min gamla blogg är stängd för allmänheten, så om man tror att personen hade kunnat finnas med där så går det ändå inte att testa den hypotesen. Ni som tror att ni vet vem det handlar om får liksom tro vad ni vill. Vad denna person gjort mot mig tycker jag är vidrigt, och jag tänker inte be om ursäkt för hens handlingar. Det får hen själv stå för. Jag har inte gjort något fel, och jag tycker det är idiotiskt att försöka få mig att må dåligt över att jag skulle "hänga ut" någon (tänk på att jag hade kunnat polisanmäla händelserna, så att jag istället skriver anonymt i min blogg är väl ganska snällt i jämförelse). Vill framförallt påpeka att tanken med det förra inlägget hade noll att göra med att hänga ut någon, jag ville bara visa vad som format mig och varför jag tycker att feminism är viktigt.
 
Med det sagt så önskar jag er en fortsatt trevlig vecka och jag återkommer troligtvis i helgen med roligare och lättare inlägg. Det är ju F1 röj i helgen så jag tänkte se till att bli frisk tills dess!

En wall of text om feminism

» Jag minns den där gången när jag var fem och mina naglar målades härligt röda medan jag satt på den där perfekt böjda äppelträdsstammen. Det var så mysigt tills det slutade med dåligt samvete för mig och i tårar för lillebror, då han också ville ha naglrna målade men inte fick eftersom "tuffa killar inte har nagellack".
 
» Jag minns den där gången när det var släktkalas och jag fick en docka med rosa klänning och lillebror fick en sjukt häftig turkos bil som man kunde sitta i och köra runt. Vi lekte med hans bil hela kvällen eftersom den var mycket roligare än dockan, tills någon avlägsen släkting sa åt mig att jag faktiskt fick leka med min egen leksak och vara lite tacksam för den. Jag minns hur jag skämdes för att jag tyckte det var roligare att leka med bilen än dockan, för tjejer ska ju leka med dockor och inte bilar som den där släktingen sa. Jag minns att jag funderade på om något var fel på mig eftersom jag tyckte att bilar var roliga.
 
» Jag minns alla gånger i lågstadiet när killarna roade sig med att hålla fast och pussa på en. Hur det inte togs på allvar, hur lärarna småskrattade och sa att "det är för att han är kär i dig" när man berättade vad som hänt. (detta är samma killar som inte kan ta ett nej i högstadiet och det slutar med våldtäkt och killen inte ens fattade att han faktiskt våldtog)
 
» Jag minns alla gånger på mellanstadiet när jag var snabbast i klassen, och jag fick höra att jag var "bra för att vara tjej". Konfunderad svarade jag att "nej, jag är bra för att vara människa?!" och fick som svar att "jo, men tjejer är ju inte så bra på sånt där annars". Jag var ett undantag. Jag minns att jag undrade om det var något fel på mig, eftersom att jag var bra på sport trots att jag var tjej.
 
» Jag minns alla gånger på högstadiet när jag ibland spelade fotboll med killkompisar, och de alltid började reta varandra  med "åhhh, en tjej fintade av dig!!!" om jag råkade finta av dem bollen - det är ju dåligt att vara sämre än en tjej. Det slutade alltid med att de började ta i fysiskt och göra oschyssta och rentav farliga (= hög skaderisk) tacklingar som kompensation mot mig om jag råkade ta bollen, ni vet, göra allt i sin makt för att inte bli retad av kompisar att en tjej tog bollen igen
 
» Jag minns den gånge på högstadiet när jag och några tjejkompisar spillde ut lim på en bänk. Det var ett misstag först, men vi fortsatte kladda och städade inte upp. Lärarna fick reda på detta och vi fick prata med tre lärare och rektorn som dessutom ringde våra föräldrar för att vi inte torkat upp limmet - detta medan killarna kunde komma undan med att låsa in städerskan i hissen, för ni vet "boys will be boys", killar kan inte ta ansvar, men tjejer ska vara så jävla duktiga och fina. Varför tror ni att jag lider av duktig-flicka-syndromet? Gråter över 3:or i betyg, bryter ihop under tentaperioder, inte kan säga nej och aldrig tänker på mig själv - och om jag gör det så är jag självisk och egoistisk?
 
» Jag minns alla gånger under gymnasiet när vi var ute på klubbar på helgerna, och medans många tjejkompisar tog tafsande på bröst och rumpa som en komplimang så blev jag sjukt arg, vrålade, slogs eller räckte finger när någon tafsade på mig, och jag ofta fick höra "men skärp dig, killar gillar inte bitchar" varpå jag blev högst konfunderad eftersom jag inte riktigt kände att jag brydde mig om vad killar tycker i just det läget. Jag blev till och med utkastad en gång för att jag vände mig om och slog när någon tog ett stadigt tag om min rumpa. 
 
» Jag minns när jag tog studenten och vi drog ut på klubb. Plötsligt känner jag hur någon stoppar upp två fingrar mellan benen på mig från ingenstans, och när jag arg och förvånad vänder mig om står där sju killar och hånler mot mig, ger mig slängkyssar och high fivear varandra. Jag minns hur otroligt dålig och nedvärderad jag kände mig. Jag kände mig så himla äcklig.
 
» Jag minns också när vi väntar på taxi påväg hem från klubben samma kväll som ovan, och jag hör två killar jag känner sedan grundskolan (den ena kategoriserades som pojkvän och den andra som klasskompis) - de ska alltså också med i taxin - stå och prata om vad som borde göras med mig när jag och den där (förbannade jävla) pojkvännen kom hem. Detta har helt förstört minnet av hela min studentkväll, allt jag minns är att jag var ett objekt man kunde göra vad man ville med och prata över huvudet på - trots att jag var där och hörde, kände, förstod.
 
» Jag minns när jag kramade om en kompis jag inte sett på år och dar och min dåvarande pojkvän nästan slår ner honom i marken i ren svartsjuka. För en kram. En vänskaplig jävla kram. Jag kan ju inte kramas med andra killar när jag är tillsammans med honom (läs: jag äger dig och du gör som jag behagar och inget annat)(detta har aldrig sagts uttryckligen men allt han någonsin gjorde förmedlade precis detta).
 
» Jag minns hur en av mina bästa vänner kommer studsande till skolan en dag och är överlycklig över vad killen jag var superkär i hade sagt om mig när de pratade. Jag minns hur förväntansfull och glad jag var, det måste ju vara något helt fantastiskt han sagt om min bästa vän nu står och hoppar upp och ner i exstas. Jag minns dessvärre också den enorma besvikelsen som sköljde över mig när jag fick höra att det "fantastiska" han hade sagt var "hon har så jävla snygg kropp". Som att jag bryr mig om vad han tycker om min kropp? Dumma jag som trodde att han skulle sagt något som att "hon har så jävla fin personlighet" eller "hon är så härlig att hänga med". 
 
» Jag minns alla de gånger jag blev utsatt för tjatsex (eller att jag vaknade mitt i natten på ett jävligt otrevligt sätt) och till sist inte orkade säga nej fler gånger, hur dåligt samvete jag fick för att jag ens sa nej från början - vilken dålig flickvän jag var - och att jag till sist bara låg och blundade och tänkte att det nog snart är över, trots att jag verkligen inte ville. 
 
» Jag minns hur jag kunde bråka med en dåvarande nära vän när vi diskuterade, och diskussionen alltid slutade med att han sa "det där tycker du bara för att du läst det på nån jävla feministblogg, du är så jävla hjärntvättad" (som om jag inte var smart nog att tänka själv utan bara kunde apa efter andra)(tjejer är ju dumma i huvudet och lite sämre än killar, det vet ju alla, höhö osv). 
 
» Jag minns när jag började räkna kalorierna, träna som en galning (vi snackar 3-4 timmar om dagen, och att springa en mil sågs som vilodag) och väga mig tio gånger om dagen. Jag förde matdagbok och mätte kroppen med måttband som besatt. Killar vill ju ha smala tjejer (ja, jag hade till sist börjat bry mig enormt mycket om vad killar tyckte - tack modellbranchen).
 
» Jag minns när jag åkte med dåvarande pojkvän och hans syskon i en bil, och det precis hade varit Fotbollsgalan där Zlatan hade dissat damfotboll genom att bland annat säga "Det går inte att jämföra [herrfotboll och damfotboll, min anm.]. Det är bättre att vi är på den linjen än att vi sänker hela hans [Anders Svensson] värde för att jämföra honom med damernas individuella prestationer. De kan få en cykel med min autograf så blir det bra" (Anders Svensson fick en bil av Svenska Fotbollsförbundet för flest genomförda landskamper på herrsidan, men Therese Sjögran stod utan trots att hon utfört fler landskamper än honom). Detta tyckte pojkvännen med tillhörande syskon var fantastiskt roligt, vilken "jävla kung!!!!" den där Zlatan är alltså, och jag skulle sluta vara så jävla kränkt över att detta uttalande faktiskt är ett stort problem, "för det är det ju inte". 
 
» Jag minns när jag satt i iDét, sällskapsrummet för D-sektionen på Lunds Tekniska Högskola (ja, vi pratar alltså universitetsnivå nu, man skulle ju kunna tro att folk som pluggar på universitetet är intelligenta, men ja ...). Jag var just då den enda tjejen i rummet (vi är ju inte så himla många, drygt 90% på sektionen är fortfarande killar) och det satt ett gäng killar - runt 8-10 stycken - vid ett bord och samtalade samt några killar utspridda lite vartstans i rummet. Plötsligt hör jag den högljudda killgruppen börja skämta om våldtäkt. Om att det inte är så illa. Om att det är ännu bättre om det är en gruppvåldtäkt för att "då är det ju fler som njuter i förhållande till den som lider". Jag hade inte civilkurage nog att gå fam och säga till. En tjej mot tio killar? Jag visste att det skulle sluta med att få höra "meh, vi skämtade, kan du inte ta ett skämt eller?". Istället plockade jag ihop mina saker och gick och grät en stund på toaletten.
 
» Jag minns när jag berättar om händelsen ovan för en killkompis. Jag minns när jag förväntar mig rekationen "vilka idioter, händer det någonsin igen så säg till". Jag minns att hans reaktion istället var "oj, det där borde man inte prata om i offentliag lokaler, man måste ju välja rätt ställe för rätt prat". Som att de var okej att prata så, men att det var platsen det var fel på.
 
» Jag minns alla de gånger en okänd kille har gett mig komplimanger om mitt utseende för att sedan tvärvända och kalla mig för allt nedvärderande han kan komma på, när jag vänligt ber om att inte bli recenserad. Att jag inte bryr mig om vad han tycker om mitt utseende. Då är jag plötsligt en otacksam ful jävla hora som han inte ens skulle vilja straffknulla. Det slår tamejfan aldrig fel, så fort jag uttrycker att jag ger fan i vad en kille tycker om mitt utseende bryter helvetet loss. Vartenda. jävla. gång.
 
» Jag minns att jag under hela min uppväxt önskade att jag hade varit född till kille. Att jag var övertygad om att ifall jag bara hade blivit kille så hade jag kunnat bli elitfotbollsspelare på heltid. Att jag hade blivit tagen på allvar i diskussioner. Att jag inte hade blivit ifrågasatt för saker jag gjorde eller inte gjorde.
 
 
Alltså. De senaste veckornas händelser har fått mig att göra en hel lista med varför jag är feminist. Jag fick ihop typ 30 punkter redan innan jag behövde försöka tänka ut varför, ovan listade jag en del av de personliga händelser som påverkat detta. Jag blir så himla trött och ledsen på alla människor som vägrar förstå vad feminism går ut på, vad det är bra för. Som tror att feminism bara handlar om att hata män och göra sig själv till offer. Har haft så många diskussioner om diverse saker som berör feminism och kvinnor i samhället på ett eller annat sätt de senaste veckorna och blivit så ledsen varje gång. Diskussionerna har varit sakliga och inte gått till personangrepp, så det är inte det som gör mig ledsen, utan det är att det finns så mycket människor runt mig som inte kan förstå att det går att göra något åt orättvisor som finns - om man bara lägger manken till och vill inse att de faktiskt finns.
 
Jag är fortfarande chockad att Trump blev vald tillpresident. Av valet mellan Clinton och Trump var valet solklart, jag var så säker på att USA skulle fått sina första kvinnliga preseident. Istället vaknar jag till att vi fått en kvinnohatande rasist till USA:s nya president. Hur fan blev det så? Hur kan en medelmåttig sopa till man väljas framför en mer kompetent kvinna? Säga vad man vill om deras politik, begrunda detta. Skandal efter skandal där Trump hatar på kvinnor och kvinnors rättigheter avfärdas och viftas bort med en hand (bland allt annat idiotiskt han har sagt och gjort), medan Hillary får höra om e-mailskandalen om och om och om igen och detta behandlas som att det vore värre. Män får nya chanser hela tiden, män kan göra vad de vill för att de är mäktiga (till exempel "grab 'em by the pussy") och komma undan med det, medan kvinnor halshuggs och döms ut direkt - detta är också något som följer i evinnerlighet oavsett hur mycket en kvinna ber om ursäkt (tänk till exempel Kakan Hermansson som blir häxjagad nu, flera år efter att hon hånade och förringade Malexander-mordens offer och ett flertal ursäkter senare). Att Trump blev president istället för Clinton känns som ännu ett exempel på att du som kvinna måste vara dubbelt så bra för att ens ses som hälften så bra som en man.
 
En annan sak jag blir fruktansvärd ledsen över är nyheten att Delmon Haffo kallade Annika Hällström för hora i direktsänd TV för att hon skämtat om att dra tillbaka mäns rösträtt. Därefter hör ni hur ett par kollegor höhöhöar i bakgrunden. Tänk om dessa hade haft lite jävla civilkurage och sagt ifrån istället? Förstår ni att jag som tjej blir så jävla trött på män? Att det ibland undslipper mig ett "jag hatar fan män"? Nej, just det, jag har väl fått för lite kuk eller är en bitterfitta, ni vet, saknar humor - ja alla vet ju att tjejer inte har humor. För ett "skämt" är ju dessutom så jävla roligt att höra tusende gången man hör det. För att kalla någon för "hora" är ju bara ett skämt.
 
Jag har läst så många inlägg de senaste veckorna som sätter huvudet på spiken, ni borde läsa vad jag nu kommer länka och fundera över vad som faktiskt står där.  Blir du upprörd? Fundera på varför och fråga dig om det helt enkelt är för att du hatar kvinnor. Lady Dahmer aka Natashja Blomberg skriver om Män som tuggar fradga när man skämtar om deras rösträtt, Elaine Eksvärdh skriver It's a mans world och Linn Vansbro skriver att Bakom varje framgångsrik kvinnohatare står minst en fnissande man. Har läst så många fler bra inlägg som jag just nu inte hittar. Typiskt.
 
Det går bra att läsa upprörda kommentarer från Kränkta Män™ i samtliga inlägg ovan. Helt vanliga män. Din granne eller kompis bekanta. Det är bra om ni har en hink till hands eftersom risken är stor att ni kommer vilja kräkas av dessa kvinnohatande kommentarer.
 
När vänner diskuterar hur många barn de ska ha eller vad deras framtida barn ska heta så sitter jag med armarna i kors och svär att jag aldrig någonsin kommer skaffa ett barn (och får uppspärrade ögon och förfärade blickar tillsammans med ord som "Men va? Klart du kommer. Du kommer ändra dig i framtiden, vänta du bara"). Nej, det är du som kan vänta. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett kvinnohatande samhälle eller råka ut för saker som jag råkat ut för, så därför tänker jag inte skaffa några. Det suger att kvinna till och med i Sverige som troligen är ett av världens bästa länder att vara kvinna i.
 
För mig innebär feminism att ingen ska behöva känna så som jag känt mig i situationerna jag räknade upp först i inlägget. Att det inte ska ses som något dåligt att vara tjej (det vill säga att uttrycka sig med "du [insert valfritt verb] som en tjej" som något dåligt borde dö ut snarast). Det är såklart inget som någon någonsin skulle säga rakt ut, men det sägs ju varje dag genom "skämt" eller indirekt i olika situationer, eftersom det är så normaliserat.
 
Feminism, för mig, är att människor ska börja säga åt sina söner att inte våldta istället för att säga åt sina döttrar att inte gå genom parken när det är mörkt, därför att lägga ansvaret på tjejen att "inte klä sig si" eller "inte går där" är detsamma som att skuldbelägga henne om något faktiskt skulle inträffa, för då menar man ju att hon kunde förhindrat det eftersom vi sagt åt henne att hon borde tänka sig för och eftersom hon nu inte gjorde det så är det hennes fel om något händer.
 
Feminism, för mig, innebär att tjejers och kvinnors intresse får mer stöd, och att det slutar bortförklaras att få tjejer faktiskt är intresserade av något eller är chefer eller ledare och att det borde satsas mer på det, med orden "tjejer är inte intresserade av [insert valfritt subjektiv]" - för det är vi visst men vi får inget fucking stöd och där är så många saker som bara marknadsförs för killar vilket är rent bullshit för tjejer kan vara intresserade av precis samma saker som killar. Det innebär också, för mig, att folk slutar vara så jäkla förvånade så fort jag berättar att jag pluggar datateknik: "VA? Är du en datatjej?! Finns det sånna?". JA. JA, DET FINNS DET. Intresse har inte med kön att göra. Ledarpositioner och ledaregenskaper har inte med kön att göra. Intelligens har inte men kön att göra. Hur svårt kan det vara att förstå?!
 
Feminism, för mig, innebär att killar slutar håna, objektifiera, trakassera, våldta och hata tjejer. Att oavsett kön så är konsekvensen densamma, oavsett vad händelsen var. Att människor ska ha samma förutsättningar oavsett vad som finns mellan benen, och jag kan för mitt liv inte förstå hur svårt det kan vara för många människor att ta in. Feminism är något bra, inse det.
 
Vet ni vad det värsta med pojkvännen jag refererade till ovan var? Han förstod inte ens själv att han gjorde något fel. Han förstod inte att hans avundsjuka förstörde, att han objektifierade mig och nedvärderade mig, att tjatsex är detsamma som våldtäkt. Han sa ofta att han hatade våldtäktsmän och att de borde kastreras och att det skulle vara dödsstraff på våldtäkt, ändå gjorde han samma sak själv.
 
Detta är sånt jag vanligen skriver i min dagbok, för att ni ska slippa läsa deprimerande saker som detta, men idag kände jag för att publicera det här istället. Ni som känner mig kanske bättre kan förstå varför jag är som jag är. Jag är så galet besviken på mänskligheten (mer än vanligt för tillfället på grund av vad jag läst i tidningarna den senaste tiden) och ser bara allt som är fel hela tiden just nu. Jag behövde skriva detta, för det är så jävla sorgligt. Jag är så himla less och ibland undrar jag bara what's the point för jag orkar fan inte mer.
4